När Göta Kanal blev färdig för trafik 1832 blev bygden en ort i förvandling med en förändrad landskapsbild med omläggning av vägar och rörliga broar över kanalen. Vid Snövelstorp anlades en lastkaj som blev av stor betydelse för  orten, transporterna av produkter underlättades betydligt. Här lastades på båtar och pråmar mängder av props som användes i Engelska kolgruvor, slipers till järnvägsbyggen som började bli aktuella och timmer av asp till tändstickor i Jönköping. Det var en ständig ström av fordon, de mesta dragna av oxar som var betydligt billigare i inköp och drift.

I början av kanaldriften var det inga ångmaskiner och båtarna seglade i sjöarna men i kanalen fick man bogsera dem med handkraft eller med oxar. Det var stora laster som ett par smålandsstutar kunde transportera på en enda skuta. Med nutida mått kan man nog räkna med en last som två långtradare med släp. Det gick långsamt fram men tiden var  Denna metod för transport med segelbåtar och pråmar fortsatte ända in på 1900-talet.

Det blev ändå en stor lättnad med varutransporterna, vägarna var ju inte de bästa med många branta backar till närmaste hamnstad Norrköping. Därför blev det en stor stimulans för orten, bland annat byggdes det tegelbruk intill kanalen. Här fanns både lera och sand i närheten.

Enligt hörsägen var det arrendatorn till Norrbo patron och grosshandlare Knut Hesselman som var byggherre. Som förlagsman och delägare i företaget var majoren Herman Norrman.

Företaget drevs som bolag med Hesselman som ägare och han erhöll 2500 kr i arrende för byggnader och inventarier. Norrbo tegelbruk var i många år det enda i Östergötland med flera orter utanför länet som kunder bl. a. Karlsborgs fästning, byggfirmor i Stockholm. Man hade nederlag vid Bergs slussar och i Loftahammar

I maj 1880 tillträdde som förman tegelslagare Karl Sandvall född 1834, en skicklig yrkesman, som verkade ända in på 1900-talet. Samma år ändrades tegelugnarna om, torklador byggdes och en arbetskasern där de som inte var från orten hade sitt logi och var och en lagade sin mat. Den bestod för det mesta av fett amerikanskt fläsk eller salt sill med potatis och öl som kostade 2 öre flaskan. Arbetslönen var en krona för en arbetsdag på 10 timmar.

Att transportera Sand och lera med dragare innebar 6 öre per lass, som var c:a 0.7 m3.
 

 I tegelbruket fanns en stabil arbetsstam som återkom varje vår. På vintern upphörde verksamheten då kylan hindrade.

Arbetslönen var i början av 1900-talet 1:50-2:- kr  per arbetsdag av 10 tim. Hälften så mycket för kvinnor och barn. En del av arbetarna som var friska och starka åtog sig att lasta tegel på pråmarna under nätterna för att tjäna en extra penning som innebar en lång arbetsdag.
 

Kvinnor och barn fick arbete med att rensa lera. När den varit behandlad i lerstampen lades leran upp på ett bord i fyrkantiga block. Rensningen gick till så att man hade en järnpinne med en träpinne i vardera änden som användes för att skära tunna skivor av leran för att kunna plocka bort förstenad lera som kallades för mallrik

Trots billiga omkostnader och nästan ingen konkurrens kan man konstatera att företaget inte var så vinstgivande.

Ägaren av tegelbruket arrenendator Knut Hesselman som också hade en handelsrörelse i Norrköping började att få ekonomiska svårigheter. Det märks i tegelbrukets kassabok att han började att ta ut arrendet i förskott. Till sist begärde Greve Strömfeldt kvarstad på arrendet och 1890 blev Strömfeldt ägare till tegelbruket.
 

  Tegelbruket från söder

Inspektören och förutvarande kassör och delägare Gustav Hansson blev nu arrendator på tegelbruket och lantbruket, han brukade även Komministergården. Inom jordbruk var han en föregångsman ,förbättrade jorden och dränerade med tegelrör av egen tillverkning som fungerar än idag. Han var en bra arbetsgivare och företagare.

Inspektor Hansson vidtog en rad förbättringar på bruket. Han murade om och byggde ut ugnen som eldades med ved och till viss del med stenkol. Han anskaffade även en ångmaskin för drift av maskiner. Tillverkningen av mursten, taktegel och dräneringsrör hade den här tiden stor avsättning men omkring 1910 började lera och sand tryta, maskiner och annan utrustning blivit  hårt slitna så tillverkningen upphörde. Torklador och ugnarna revs men skorstenen stod kvar ända till 1920 som ett minnesmärke. Inspektor Hansson flyttade vid nedläggningen till Komministergården där han bodde till sin död 1914.
 

Från olika skrifter och berättelser sammanställt. 

Åke Öberg